En beskrivning av Lillåns nyttjande för Åkarps by samt dess biotop förr och nu och i framtiden.   Lillån som till sin nedre del mot Silverån även kallas Livasån, utgör avlopp från sjön Linden. De första 500-metrarna efter utloppet flyter den tämligen raskt över moränmark. Men där följer den första markanta nivåskillnaden, en fors, vars inneboende energi i århundraden utnyttjats av bebyggarna där omkring. I hela sin sträckning från sjön t.o.m. halva Åkarp (frälsehemmanet) utgör ån gräns först mellan Ingelstorp o Rakenäs därefter mellan Åkarp och Rakenäs. Den nämnda forsen gav tidigare kraft åt spannmålskvarn, sågverk och stickhyvel. Dessutom bedrevs där, med med hjälp av en ålkista, enligt dokumenterad utsago, ett givande ålfiske. Denna första halva kilometer är ån gräns mellan Ingelstorp och Rakenäs. Nästan omedelbart nedanför kvarnbyggnaden får vattenflödet ett lugnare tempo, dalsänkan mellan Åkarp-Rakenäs och Ingelstorp breder ut sig.   På Lillåns nordöstra sida 150 meter nedanför kvarnbyggnaden, fortsätter Åkarps ägor efter Ingelstorp. Rakenäs markägare är på andra sidan ån. Dalsänkan är ganska bred med liten lutning. Mossjorden sträcker ut i längd nästan ner till stenvalvsbron för Rakenäs gamla utfartsväg mot kyrkan och Lönneberga station. På grund av, att som tidigare nämnts marklutningen är ringa har vattenflödet tagit vägen i ringlande banor. Då inte Linden var reglerad följde varje vår och höst kraftiga översvämningar på den plana markytan. Delvis stod det vatten året om som en grund sjö med gott om fisk.   Undertecknad kommer ihåg min farfar Konstans Johansson född 1850, han talade om att Östra Smålands missionsförenings första predikant Johnsson i Betanien åkt fram med sin båt (öka) över våran sänkelycka och ljustrat fisk många gånger. Då vattnet på detta sätt ofta sakta flöt över marken så fördes allehanda näringsämnen ut och med friskt bakterieliv och kemisk medverkan skedde utfällning över botten där ett rikt växtliv svarade för att näringsförrådet på och i marken fortlöpande ackumulerades.   Skapelsen har ju haft gott om tid Efter århundraden hade här utmed Lillån vuxit och bildats ett tjockt lager av halvförmultnat organiskt material, (ävja) det är stor skillnad mellan mossjordar och s.k. organogena jordar. Högmossar, vilket det inte här är fråga om, bildas nästan uteslutande av vitmossa som ständigt växer i höjden och håller mer och mer vatten. En högmosses ensidiga uppbyggnadsmaterial gör den näringsfattig och sur d.v.s. lågt pH-värde. Den mosse som här beskrives, vilken även kallas bromossen, blev av ditflutna närsalter och humusdelar mera allsidig, och kvantitativt väl berikad med växtnäring.   Under 1800-talet skedde i vårt land en kraftig befolkningsökning. Då nästan all mat skulle produceras inom landet och av jordbruket uppstod en viss jordhunger, nyodling var aktuell. De bättre fastmarkerna var steniga i Småland men redan under bruk så intresset vände sig mot de många vildmossarna. Det blev "inne" att torrlägga och odla mossar. Omkring sekelskiftet kom bromossen i blickpunkten, och efter överenskommelse mellan de tre berörda byarna och vederbörlig projektering skrevs kontrakt med entreprenör "Sander Iver" om verkställande av åsänkning Ingelstorp kvarn ned till ca 100 meter ovanför Maesten mittför Åkarps by.   Med dåtida redskap, spade, spett, korp och handdriven svängbar kran blev arbetet från början genom den stenbundna marken besvärligt. Ganska snart efter starten kom man ner i ett jordlager som benämnes jäslera mjäla. Vad man grävde på dagen rasade igen på natten. Kvalificerad entreprenör och medhjälpare måste stensätta kanalens sidor så fort arbetet fortskred. Elementen besegrades, dessa stensättningar står lika stadigt ännu idag efter 100 år. Man kan väl utan förhävelse kalla sådant och många liknande arbeten för monument.   När arbetet efter många besvärliheter var framme där bron till Rakenäs utfart skulle byggas, var jäsleran slut. istället sköt berggrunden upp över den blivande bottennivån. Därvid berget och förestående brobygget kunde Sander Iver också konstatera, att den överenskomna entreprenadsumman var förbrukad. Allt var bara klara fakta. Men bönderna, vilka väntade båtnad om företaget kunde slutföras som planerats, visade förstånd och mänsklighet. Dom anställde Sander Iver som förman, brobygge och åsänkning fick slutföras per dagpenning. fåran fick en en nästan rak sträckning genom mossmarken. Men gränsen mellan Åkarp och Rakenäs bibehölls efter gamla ån. Detta medförde att flera träbroar byggdes över kanalen.   Vederbörlig ingenjör för laga skifte föreslog gränsrätning men det goda förslaget rönte inte bifall till verkställighet. Under grävningsarbetet genom mossen påträffades flera gamla s.k. ekstockar nere i dyn. Jag såg själv som pojke en sådan sticka fram i åkanten. Detta bevisar att våtmarksområdet även långt tidigare liksom på predikant Jonhssons tid producerat bl.a. fisk. När mossen så var torrlagd och uppodlad kunde luftens syre komma ner till de halvruttna massorna. Andra bakterier kom att trivas, kemiska processer därtill gjorde att den lagrade bundna näringen frigjordes och blev i  upptagningsbar form för kulturväxterna. Helt vist blev det berörda markområdet till nytta för brukarna. Jag frågade min far hur växtligheten var där under hans ungdom. Han svarade "att havren stod bördig och styv som vass". Men organogena jordar som torrläggs och odlas bryts ju ständigt ner, de sjunker. Diken och utlopp måste rensas och sänkas. En sådan rensning utfördes 1928. Markägarna i Ingelstorp,  Rakenäs och Åkarp hade sammanträde på ovannämnda stenvalvsbro. Då överenskoms att kanalen skulle rensas i hela sin sträckning. Min far Axel Johansson utsågs till arbetsledare.   De flesta delägarna ställde upp personligen i arbetet, de som inte hade möjlighet därtill lejde mannar i stället. Årensningen utfördes och en viss förbättring av skörderesultaten noterades. Grundvattnet var fortfarande för högt och på 1940-talet begärde min far och Gustav Gunnar laga förrättning om sänkning av ån. Vatteningenjör från Kalmar utförde avvägning, projektering och kostnadsberäkning. Emedan priset nog verkade för högt och inte alla berörda var så värt entusiastiska förblev ärendet vilande i flera år. På 1930-talet hade A.B. Brusafors Hällefors utverkat rätt att reglera sjön Linden. Bolaget behövde rent vatten till pappersbruket i Silverdalen. Lillåns vatten var dem oumbärligt då Silveråns vatten blivit förorenat nästan intill sterilt. Sakkunniga räknade ut att om man kunde förkorta tiden för vattnets väg från sjön till papperbruket, så minskade avdunstningen avsevärt och stora mängder mera vatten kom pappertillverkningen tillgodo. Brusafors Hällefors rensade då nästan hela Lillån från bruket upp till sjön. Dom erbjöd sig av att av Gustav Gunnar och Axel Johansson lösa in hela instrumentet som vatteningenjören upprättat. Så blev också fallet och bolaget rensade hela kanalen till stor del efter den tidigare gjorda förrättningen.   Så förflöt några år, mossodlingen gav allt sämre utdelning på arbete och andra kostnader. "Berg" annan art än graniten under Rakenäsbron tonade upp sig. (smörberg mm) Bättre brukningsmetoder för fastmarken ledde till flerfaldigt skördeutbyte med bättre kvalit'e där. Från och med 1970-80-talet sker ingen odling på bromossen. Dikena har grott igen, vattennivån stiger, videsnåren breder ut sig, kamoflerande gammal taggtråd är snart det det enda som finns kvar som bevis efter odlingen. Våtmarken tycks ta sitt område tillbaka. Grodorna kvackar på våren, tranorna mellanlandar ofta och trumpetar gillande. Själv har jag sett en livs levande stork gå där nere och sträcka på sina röda ben. Vi låter detta sista få bli ett litet hopp om livet för en avfolkningsbygd. Tomas Johansson Åkarp i Lönneberga